När man väl har börjat är det svårt att sluta gråta,
Man blir helt varm och kinderna blir så extremt våta!
Man står vid ett stup och kollar ner och vill ta de där klivet,
för ibland är det svårt att acceptera allt bra man har i livet!
När det negativa har tagit över hjärnan ifrån allt det bra,
Så är det egentligen livet man bara vill ifrån sig ta!
Men när man väl står där så tänker man efter extremt mycket,
man känner att man innerst inne har det lilla trycket!
Vill jag, vill jag inte? det är frågan,
så jag blir av med den där otroliga plågan!?
Men slutet av kanten närmade sig otroligt fort,
det kan vara vart som helst i en okänd ort!
Antingen så kommer man i förnuft och inser va man har,
eller så lämnar man en massa tårar till alla andra kvar!?